Det jag bokat än så länge.

2 nätter i New Plymouth,

1 natt i Wellington,

1 natt i Picton,

2 nätter i Kaikoura och

1 natt i Christchurch 

 

Jag kan inte annat än att le för mig själv när jag tänker på gårdagen. Efter väldigt lite övertalning samlades vi åter igen på min ballkong, med hämtmat och vin. En ny svensk fick vi med oss och han kom på den bästa idéen med att stänga toadörren och sätta på lyset så att min granne, som nu mer går under namnet Leif, skulle tro att de va upptaget en hel dag. På den nivån låg väl humorn kvällen igenom. Niklas låtsades vara från Ryssland och jag gav blommor till bartendern och blev ännu mer bästa polare med vakten. Våra utekvällar toppar varandra varenda gång! Tröttnar aldrig.

 

Bästa kommentaren från en gammal kollega när jag beklagade mig över att våra gäster är 80% asiater.

 

Förra veckan hade jag två minnesvärda lediga dagar. Började den soliga måndagen med att ta bussen till Long Bay i North shore. Där hade jag läst att det fanns en fin vandringsled längst med kustremsan ner till Takapuna. Vanligtvis är de väldigt organiserade här när det gäller vandringsleder och andra turistiska saker. Men väl där såg jag ingenting mer än en strand och en bergvägg. Väntade lite på tidvattnet och tillslut kunde jag påbörja vad jag antog var vandringsleden. Fick ta av mig skorna och klättra mig fram på stenarna. Det var havet, jag och den höga bergväggen. Jag var lika spänd varje gång jag skulle runda ett hörn, för att se om det ens var möjligt att komma vidare.

 

Efter ca 1 timmas vandring kom jag till en väldigt kritisk passage. Det såg ut att vara alldeles för högt för att klättre upp, men det fanns ett rep till hjälp, vilket var enda tecknet på att det faktiskt var meningen att man skulle kunna ta sig fram. Men jag tog mig till slut mod att klättra upp och jag tror det läskiga med hela situationen var att jag var så ensam, ingen hade ju märkt om jag hade ramlat baklänges ner i vågorna och slagit huvudet i en sten. Krävs kanske inte mycket, men det gav mig en rejäl adrenalinkick! Gick nog ytterligare 2 timmar utan att se en människa och det kändes mer som om jag var på en öde ö än 30 minuter från city. Till slut kom jag till en strand där det fanns en väg upp till civilisationen, sån tur var, för där kom nästa dödsfälla. Där var jag uppe och klättrade i ett berg och insåg att jag var tvungen att klättra ner för jag inte skulle klara de. Jag fick sån dödsångest att jag nästan hoppade i vattnet. Jag hatar att klättra! Och det är okej att klättra upp för något, men sen blir jag liksom som förstenad när jag ska ner igen. Väl nere slog en våg upp över hela mig så jag blev dyblöt.. Men jag överlevde och gick upp till bilvägen som sån tur då fanns där. Efter det kom jag tillbaks till mänskilgheten och det var inte lika roligt att gå längre. Men ack vilken fin tur det var!

 

 

Hej då resepengar! Idag köpte jag en ny kamera då det var dags att acceptera att min andra gått sönder. Ynka 5 månader gammal... Köpte en likadan typ, fast denna verkar snäppet sämre. Men den va billigare också, så den får duga!

 

Provade den på väg hem från jobbet. Så detta är vad jag ser när jag trampar hem på kvällarna.

Idag är det 4 månader sedan jag landade i Auckland. Och en vecka tills jag ska ge mig ut på resande fot. Jag kommer aldrig glömma känslan jag kände när jag, efter den nästan 32 timmars långa flygresan, anlände till stan.

 

Alla höga byggnader, övergångsstället i korsningen mellan Queen street och Victoria street där man kan korsa rakt över när starwars ljudet från trafikljuset blev grönt. Jag greps av panik och kunde inte förstå vad jag gett mig in på. Sov i 12 timmar, fick jobb och allt kändes mitt i prick igen. Det var mycket som hände i början, allt var nytt. Jag är otroligt tacksam för att jag träffade Niklas och Linnéa som verkligen har varit min säkra punkt under hela min vistelse. 

 

Nu när jag tänker tillbaks på tiden som gått, kan jag inte förstå att det gått så lång tid, det känns som igår jag flyttade från Oslo. Men å andra sidan känns det verkligen som mitt liv är här, och alltid varit det. En svår känsla att förklara de där. Hur som helst känns det otroligt konstigt att det är dags att lämna min fasta punkt. Inget mer strandhäng på Takapuna, inga mer sena nätter på Casette nine, Longroom eller Danny doolans, inga fler filmkvällar i huset eller grillkvällar på balkongen.. Men när man är som jag, som har så väldigt svårt att vara på en och samma plats under en längre tid så är det väl bra och lämna när allt är på topp antar jag. Och hösten är faktiskt på väg och den slipper jag gärna. 

 

Som jag nämnt tidigare hade jag innan jag kom hit väldigt dålig koll på Asien och vad dess invånare representerade. Idag tänkte jag knåpa ihop ett inlägg om Indiska gäster på Auckland City Hotel. Detta byggt på helt egna erfarenheter utan fördommar eller vinklar. 

 

Dom klassiska resenärerna är par i 30 års åldern, väldigt många reser tydligen till Nya Zeeland på bröllopsresa. Att det varit bröllop kan man se på deras hennatatuerade armar vilket jag själv tycker ser jätteäckligt ut..

 

 

De kännetecknas väldigt väl på utseende, men även på den engelska dialekten som direkt avslöjar deras ursprung. 

 

De kommer tomhänta till receptionen, tittar på oss som om vi är totalt hjärndöda för att vi inte redan har sprungit ut och hämtar deras bagage utanför taxin.

 

Säger sitt efternamn som ofta är Patel, Gupta eller Sharma. De är såklart några av de gäster som nästan alltid ska ifrågasätta eller ihärdigt diskutera våran $1 bond som vi blockerar från deras kreditkort. 

 

Av någon anledning så ska de alltid upp tidigt nästa morgon och vi måste som mer regel än undantag arrangera boxed breakfast. Det viktigaste vid detta stadie är att inte glömma fråga om de ska ha vegetariskt, för de ska de i 9 fall av 10. Följdfrågan från gästen blir även om det är ägg på? För de ska de inte heller ha. 

 

När vi har kommit så långt är det dags att lämna disken och jag har nog inte varit med om ett enda indiskt par som rullat sina egna väskor i hissen upp till sitt rum. HUR SVÅRT KAN DET VARA?! 

 

Sedan kan man räkna med att man kommer mottaga minst ett telefon samtal från rummet under de kommande 30 minutrarna. De börjar då ALLTID samtalet med "hello this is mister Patel from room 402" eller vad de nu heter och bor.. De frågar massor och begär som regel att få något levererat till rummet under deras vistelse. 

 

Men de som är så spännande är hur otroligt lika alla de indiska gästerna beter sig, detta gäller på säkert 90% av alla de jag checkat in på dessa 4 månader! Då är det svårt att inte dra alla under en kamm eller vad de nu är man säger. Detta har då även observerats från mina kollegor och vår porter suckar alltid djupt när vi ser de indiska namnen på ankomstlistan. Hur som haver, det är nyttigt att lära sig andra kulturer och jag är helt säker på att inte alla indier är som jag beskriver, utan just bara den målgrupp som kommer till oss. Kanske. 

 

Ja jag har visst startat någon slags hotellverksamhet här hemma jag! I måndags flyttade Niklas in för två nätter och imorn kommer Tilda tillbaks. Men det är mysigt med sällskap så jag klagar inte. 

 

Har massa bilder från mina helt fantastiska lediga dagar, men har fortfarande inte löst problemet med att få in bilder på datorn så jag ska skriva mer när jag har bilder också. Nångång. 

Full rulle i Auckland idag! Varenda hotell och hostel är fullbokat  på grund av Eminem konsert, sportmatcher, Chinees New year och så vidare. Vi sålde standardrum för $700 och vanligtvis ligger vi runt $130. Såg att de enda hotellet som hade rum kvar att sälja innan jag åkte hade sålde standard för $1400 (ca 7000kr) och ligger vanligtvis runt $200. Ganska sjukt. Var nära på att erbjuda mitt rum för $100..

 

Hur som helst känndes det otroligt trist att jobba, alla var glada och i farten med sina ölflaskor i handen. Gatorna var fulla med folk och taxivbilar i skyttetrafik. Jag blir alltid så avis när jag ser andra ha kul oså känns de alltid som jag är den eeenda i hela vida världen som jobbar. Men de är ju faktiskt inte de, och om jag hade surrat runt där bland alla andra hade jag ändå inte gått o tänkt på hur himla kul jag hade. SÅ imorn blir det upp med tuppen och ut och träna innan sista dagen i min 6-dagars jobbperiod. Imorn kommer även Niklas tillbaks till stan och på tisdag kommer Tilda igen. Tiden flyger iväg!

Inatt fick jag inte mycket sömn. Detta på grund av våra tunna som papper väggar.. Jag och min kära sambo på nedervåningen är inte helt bästa kompisar, vilket tydlligen lett till att vi spelar med noll respekt nu mera, vilket jag ska komma ihåg. De ska han veta. 

 

Man kan verkligen sakna att ha ett privatliv och slippa smyga runt efter klockan 23 och även slippa höra vad andra pysslar med hela tiden.. Men de kommer ju inte bli bättre den kommande månaden när jag återgår till hostellivet, så de är väl bara o passa på att njuta av att faktiskt ha eget rum. Undrar när man kommer ha en egen lägenhet igen.. Längtar lite. Men när man väl har de så kommer man såklart längta tillbaks till att bo med 4 andra knasbollar. Så jag måste sluta sakna och leva i nuet. 

 

Jag kan hålla med om att de är en ganska töntig och påhittad högtid som är till för att folk ska spendera pengar.. Men jag avskyr när folk ska hålla på o va bittra om de. Är det inte bara hur mysigt som helst att vara lite sjyst mot sina medmänniskor en dag på året, hojta "Happy valentine's day" till alla man ser och till och med baka något gott som alla blir glada av.

 

Jag gillar iallafall sånt. Så jag bakade cupcakes idag! De blev inte som jag tänkt mig direkt, men de ser söta ut, de va väldigt goa och uppskattades varmt av kollegorna och mina sambos. 

 

Igår träffade jag Linnéa på stan innan jobbet. Insåg att de va första gången jag haft något som helst socialt umgänge innan jobbet. Men det går ju faktiskt. Idag tvingade jag mig själv att kliva upp vid 9 för jag måste sluta sova bort förmiddagarna, vilket är lätt gjort när man inte har några fönster i sitt rum... Insåg precis att det är väldigt skönt att känna att man har all tid i världen innan jobbet. Har ätit en stillsam frukost, varit ute och sprungit, kollat Tv-serie och snart ska jag koka lite gröt. 

 

Försöker så gott de går att styra upp vardagen. Är så svårt att skaffa rutiner när man jobbar konstiga tider, när man kan festa vilken dag i veckan som helst och oftast jobbar dagen efter och när det trots allt är semester.. Men man får väl passa på att bara leva i nuet antar jag! 

Drömmer mig bort och hoppas innerligt att min budget kan räcka till att landa i Filipinerna på vägen hem. 

 

Det är ju inte helt lätt att bedriva någon slags intressant bloggverksamhet när mobilen vägrar conecta med datorn och kameran befinner sig hos Linnea med oladdat batteri.. Ingen vill följa en blogg utan bilder. Det är trots allt 2000-talet. Här läser man högst ett par meningar på twitter och föredrar att gilla en bild på Instagram där man slipper läsa över huvudtaget. 

 

Svårt att knåpa ihop nåt spännande att skriva om när det inte händer så mycket kul heller. Antar att ni får vänta tills 3 mars när jag beger mig ut på resan. Men hur som helst bjöd världens snällaste Yoshi mig på japansk restaurang efter jobbet idag. Var egentligen ohyggligt trött då jag inte är van vid förmiddagspass, men insåg att det var sista gången ingen av oss jobbade kväll innan jag reser. Jag tror det var min första gång på japansk restaurang faktiskt! Innan har japanskt, thai, kinesiskt, mongoliskt osv varit sak samma. Men i denna kulturella stad börjar bitarna falla på plats, och maten var fantastiskt! Yoshi är då från Japan och min absolut bästa kompis på jobbet. Jag ska bjuda tillbaks genom att laga köttbullar, mos o brunsås och köpa gott och blandat nästa vecka. Måste ju visa vad vi har för underverk också. 

 

Japp idag var jag tvungen att smyga iväg till toan och gråta på jobbet. På grund av en kollega. Jag har gråtit på jobbet förut, har ju generellt sett ganska lätt för sånt. Men då har det varit på grund av gäster eller för att jag sagt hejdå när jag slutat. Idag fick jag bara nog på hur hon behandlat mig sedan dag ett och jag hade så mycket jag bara ville skrika åt henne. Lät såklart bli eftersom jag är konflikträdd och inte ville böla framför någon. Man vet ju hur snabbt sådant sprider sig på en arbetsplats...

 

Jag har gett så många chanser, varit trevlig och ansträngt mig på det falskaste sättet jag någonsin betett mig på för att slippa dålig stämning. Vi har bara ett arbetspass kvar tillsammans, annars hade jag helt seriöst inte kunnat jobba kvar. Så illa är det. Som det känns nu i stundens hetta iallafall.. Just nu känns det sjukt skönt att jag bara har 3 veckor kvar på hotellet. Stämmningen är över lag dålig bland de flesta. Jag känner själv hur jag gör ett dåligt jobb på grund av att det inte finns motivation från någon och ingen gör något åt det. Saknar mitt gamla jobb.. Där kollegorna fick varandra att känna sig uppskattade och viktiga istället för att få en att känna sig som om man är i vägen och bara borde dra åt helvete. Där alla försökte hjälpa en att lära sig istället för att rycka åt sig allt själv och himla med ögonen som man är dum i huvudet. Där man (iallafall inte till mig) pratade om hur dåligt jobb alla andra gör, FÖR DU ÄR JU SÅ JÄVLA BRA SJÄLV!!! Ahh men då har du ju jobbat här i SJU år också, GÖR NÅT MED LIVET SÅ KANSKE DU INTE BEHÖVER VA EN SUR HÄXA!!! Och värst av allt är när man beter sig som en sur, bitchig häxa mot några och mot vissa andra slickar man röv och skriker och gapar hur glad man är över att se dem!!! 

 

Nu spårar jag allt ur, smart att publicera ett sådant inlägg på internet tänker ni. Kanske inte. Men risken att någon på mitt jobb google translaterar detta är ju ganska liten, om någon gör de är de läskigt intresserade av mitt liv... Och reglerna är annorlunda när man befinner sig på andra sidan jorden och måste få skriva av sig lite...

 

Jag tänker tillbaks på min arbetskarriär och kan ångra en del saker jag gjort som kollega. Jag kan ha varit hård och när jag har dåliga dagar har jag svårt att limma på låtsasleende. Men man får se allt som en enda skola! Man lär sig av bra kollegor hur man själv vill vara och man lär sig av dåliga hur man absolut ska undvika att vara. Självklart är ingen perfekt, men ack vilken förmåga vissa har att få sina medmänniskor att må bra till skillnad från andra. Och ack så viktigt detta är på en arbetsplats, för när det går så långt att man inte kan hålla tillbaks tårarna, då är nåt fel hur lätt ja än har för att gråta...

 

Tack för mig, och tack för att jag är ledig imorn..

Efter många om och men, är nu alla i huset nöjda och glada över att internet är tillbaks. Har saknat att skypea och kolla serier.. I-landsproblem.. Nu ska de iallafall bli ordning på bloggen igen. 

 

Igår arrangerade vi husfest. Det var svårt att undgå att se idag när man klev in på plan 2.. Skulle väll gissa på att vi som mest kanske var 40 styckna här hemma. Stämningen var på topp och det var enligt mig en riktigt lyckad fest. Nu var ju bara 3 av alla inbjudna mina vänner, men det gjorde ju bara att jag fick träffa massa nya trevliga prickar! I torsdags när jag och Niklas var på Pubcrawl träffade vi 2 svenska liftare som jag tog hem och var värd åt igår natt. Något jag faktiskt aldrig gjort förut, men de är alltid kul att göra folk glada, man vet ju själv att varenda krona man kan tjäna på tråkiga saker som boende är guld värt. 

 

Dagarna rullar på. De internetlösa dagarna tåls att tillägga.. Jobbar mest, men gör tydligen av med alldeles för mycket pengar när jag inte jobbar då jag bara har $40 kvar att leva på tills fredag när jag får lön.. Har några lediga dagar nu i veckan iallafall och det ser ut att bli strålande väder, dags att bättra pa brännan igen! Och de ar ju iallafall gratis.