Japp idag var jag tvungen att smyga iväg till toan och gråta på jobbet. På grund av en kollega. Jag har gråtit på jobbet förut, har ju generellt sett ganska lätt för sånt. Men då har det varit på grund av gäster eller för att jag sagt hejdå när jag slutat. Idag fick jag bara nog på hur hon behandlat mig sedan dag ett och jag hade så mycket jag bara ville skrika åt henne. Lät såklart bli eftersom jag är konflikträdd och inte ville böla framför någon. Man vet ju hur snabbt sådant sprider sig på en arbetsplats...

 

Jag har gett så många chanser, varit trevlig och ansträngt mig på det falskaste sättet jag någonsin betett mig på för att slippa dålig stämning. Vi har bara ett arbetspass kvar tillsammans, annars hade jag helt seriöst inte kunnat jobba kvar. Så illa är det. Som det känns nu i stundens hetta iallafall.. Just nu känns det sjukt skönt att jag bara har 3 veckor kvar på hotellet. Stämmningen är över lag dålig bland de flesta. Jag känner själv hur jag gör ett dåligt jobb på grund av att det inte finns motivation från någon och ingen gör något åt det. Saknar mitt gamla jobb.. Där kollegorna fick varandra att känna sig uppskattade och viktiga istället för att få en att känna sig som om man är i vägen och bara borde dra åt helvete. Där alla försökte hjälpa en att lära sig istället för att rycka åt sig allt själv och himla med ögonen som man är dum i huvudet. Där man (iallafall inte till mig) pratade om hur dåligt jobb alla andra gör, FÖR DU ÄR JU SÅ JÄVLA BRA SJÄLV!!! Ahh men då har du ju jobbat här i SJU år också, GÖR NÅT MED LIVET SÅ KANSKE DU INTE BEHÖVER VA EN SUR HÄXA!!! Och värst av allt är när man beter sig som en sur, bitchig häxa mot några och mot vissa andra slickar man röv och skriker och gapar hur glad man är över att se dem!!! 

 

Nu spårar jag allt ur, smart att publicera ett sådant inlägg på internet tänker ni. Kanske inte. Men risken att någon på mitt jobb google translaterar detta är ju ganska liten, om någon gör de är de läskigt intresserade av mitt liv... Och reglerna är annorlunda när man befinner sig på andra sidan jorden och måste få skriva av sig lite...

 

Jag tänker tillbaks på min arbetskarriär och kan ångra en del saker jag gjort som kollega. Jag kan ha varit hård och när jag har dåliga dagar har jag svårt att limma på låtsasleende. Men man får se allt som en enda skola! Man lär sig av bra kollegor hur man själv vill vara och man lär sig av dåliga hur man absolut ska undvika att vara. Självklart är ingen perfekt, men ack vilken förmåga vissa har att få sina medmänniskor att må bra till skillnad från andra. Och ack så viktigt detta är på en arbetsplats, för när det går så långt att man inte kan hålla tillbaks tårarna, då är nåt fel hur lätt ja än har för att gråta...

 

Tack för mig, och tack för att jag är ledig imorn..