Tummen upp för Nya Zeeland, tummen upp för livet!

 

I Måndags kväll anlände jag till Chrichchurch och det enda jag brydde mig om att se var vägen från bussen till mitt hostel. Hade ingen lust att utforska stan och allt jag hört är att det inte finns något att se ändå. Mycket tomma platser och bygge efter jordbävningen som var för snart tre år sedan. Av det lilla jag såg. Åkte hur som helst ändå vidare tidigt i tisdagsmorse och stannade i Tekapo. 

 

En liten liten by precis vid en otroligt vacker klarblå sjö. När jag klivit av bussen träffade jag Julia, en jordnära, otroligt rolig och sjyst tjej från Skåne. Visade sig att vi skulle bo på samma hostel, samma antal nätter och vi åkte även på dagsutflykt till Mount Cook tillsamans. Hostelet var mer som en mysig fjällstuga precis vid sjön och det var utan tvekan en av de finaste platser jag bott på här i Nya Zeeland.  

 

Solade lite, lagade mat, tränade och kollade på stjärnorna. Så kan man sammanfatta dag 1. Dag 2 blev vi upplockade av en shuttlebus som tog oss 1.5 timma bort till Mount Cook. Oförglömlig dag med otroligt vackra vyer. Vi vandrade en tur på cirka 4 timmar och vi kunde inte haft mer tur med vädret. Klarblå himmel och totalt vindstilla. Ibland var vi bara tvugna att stanna upp för att ta in den vackra omgivningen. 

Idag kom dagen då äntligen. Dagen som jag så länge väntat på. Och trots skyhöga förväntningar var det utan tvekan en av de bästa uppleverlserna i mitt liv! 

 

Hade tur med vädret och vi fick se säkert mellan 50-70 delfiner. Går inte att beskriva känslan, allt gick så snabbt. Blev så chockad när den första helt plötsligt dök upp precis brevid mig. Sjukt glad att jag hade möjlighet att filma för nu kan jag kolla om och om igen! 

Efter lite mer livsnjutning i Picton satte jag mig på bussen till Kaikoura. Nya Zeelands delfin, val, säl och skaldjurs mecka skulle man nog kunna säga. Detta med fantastiska snöiga berg i bakgrunden bara för att göra allt lite mer med Nya Zeeländsk charm. 

 

Det tog mig inte många minuter innan jag åter var förälskad. Köpte spontant en Go Pro, en flaska vin och deltog i kvällens bbq. Riktigt härlig kväll på ännu ett urmysigt hostel. Nu lät det som om jag satt med Go Pron på huvudet under middagen.. Hade vart en rätt kul syn, men så var icke fallet.. Satte alarmet på 07.00 och sov ungefär lika dåligt som man som barn gjorde dagen innan julafton och ens födelsedag. Var så taggad på delfinturen. Klev upp som en sol och fick även äta frukost till soluppgången. Gick med ett stort leende på läpparna till mötespunkten och tänkte att jag hade tur, för i detta vädret skulle de iallafall inte få för sig att ställa in turen, vilket man hört en del fall av. Ack som jag bedrog mig. Inställt blev det, dels på grund av vädret men även för att turen innan oss inte sett några delfiner, vilket tydligen är väldigt ovanligt. Jag ville bara ställa mig och storböla framför kassörskan och tala om för henne att jag minsann inte skulle gå därifrån innan jag fått simma med dom där förbannade djuren. Tog vettet till fånga och gav henne ett trevligt leende, sa att "ne men de är ju inte mycket vi kan göra" och gick därifrån. Står nu i kö till turen 05.30 och 08.30 imorn. Har väskan packad och de känns som någon slags sån där graviditetsväska, de kan hända närsomhelst. Men till min glada överaskelse visade det sig att jag bokat fel hela veckan som kommer och att jag ändå skulle vart tvungen att stanna här en natt till, så hoppet är åter funnet! 

 

Vet egentligen inte när jag blev så besatt av detta fenomen, men jag tror de va några månader innan jag reste till Nya Zeeland och såg en film från just Kaikoura där de simmade med delfiner. Visste inte ens att det var möjligt innan de. Simma med dom i en pool på zoo är liksom ingenting som någonsin lockat mig. 

Eeehhh ja köpte en Go Pro! För alldeles för mycket pengar, men som kommer vara awesome imorn när jag ska simma med delfinerna!!!!!

 

Här ligger jag, i underslafen av en våningsäng med en orange gardin som skymmer mig från omvärlden. Att jag fått underslafen är inte de enda som är fantastiskt med detta hostel. Nä långt ifrån faktiskt. Det ingår frukost och dessert (!), jag har ett eluttag precis vid min kudde, sängarna knakar inte, det finns massa behändig plats att lägga saker och organisera sig på, det är mysigt på alla vis (finns till och med en katt). Men! Vad I all sin dar är det som kan vara fel tänker ni säkert nu. Jo stället är invarderat av tyskar!! Jag har inte hört ett ord engelska sen jag kom hit, förutom när jag själv brutit mig in för att säga något, fått svar, meeen en sekund senare fortsätter det tyska skrammlet.. Jag har blivit varnad ett antal gånger om just detta och nu inser jag verkligen att det är fakta och inga tomma ord…

Nu har jag spenderat ett dygn i New Plymouth, första stoppet på min resa. Blåsig stad med många caféer! Tanken med detta stopp var ju att vandra i Egmont nationalpark. Detta skulle då skett idag, men de spådde väderleksrapporten till typ orkan och minusgrader så de gorde inte ens några turer dit.. Istället vandrade jag "the coastal walk" åt ena hållet igår och åt andra hållet idag. Väldigt fint! Igår avslutades turen med att klättra upp för ett litet berg med jättefin utsikt, trodde dock jag skulle blåsa bort där uppe.. Turen idag spanade jag mest på de gigantiska vågorna, som för övrigt inte alls fastnade på bild. Jag skulle kunna sitta och stirra på vågor en hel dag, så lättroad är jag.. 

Denna dag är ett tråkigt kapitel, var precis tvungen att ta farväl av Niklas då han reser hem till Sverige imorn. Vi delar så otroligt härliga minnen ihop och det går ungefär 10 minuter mellan våra asgarv. Kommer sakna honom som en tok! Otroligt glad att jag fick lära känna honom och alla galna upptåg här kommer verkligen alltid vara minnen för livet. 

 

Igår hade vi iallafall en sista kväll och de kändes som den längsta kvällen i mitt liv! Men de va såklart kul som vanligt, massa härj...

 

Det jag bokat än så länge.

2 nätter i New Plymouth,

1 natt i Wellington,

1 natt i Picton,

2 nätter i Kaikoura och

1 natt i Christchurch 

 

Jag kan inte annat än att le för mig själv när jag tänker på gårdagen. Efter väldigt lite övertalning samlades vi åter igen på min ballkong, med hämtmat och vin. En ny svensk fick vi med oss och han kom på den bästa idéen med att stänga toadörren och sätta på lyset så att min granne, som nu mer går under namnet Leif, skulle tro att de va upptaget en hel dag. På den nivån låg väl humorn kvällen igenom. Niklas låtsades vara från Ryssland och jag gav blommor till bartendern och blev ännu mer bästa polare med vakten. Våra utekvällar toppar varandra varenda gång! Tröttnar aldrig.

 

Bästa kommentaren från en gammal kollega när jag beklagade mig över att våra gäster är 80% asiater.

 

Förra veckan hade jag två minnesvärda lediga dagar. Började den soliga måndagen med att ta bussen till Long Bay i North shore. Där hade jag läst att det fanns en fin vandringsled längst med kustremsan ner till Takapuna. Vanligtvis är de väldigt organiserade här när det gäller vandringsleder och andra turistiska saker. Men väl där såg jag ingenting mer än en strand och en bergvägg. Väntade lite på tidvattnet och tillslut kunde jag påbörja vad jag antog var vandringsleden. Fick ta av mig skorna och klättra mig fram på stenarna. Det var havet, jag och den höga bergväggen. Jag var lika spänd varje gång jag skulle runda ett hörn, för att se om det ens var möjligt att komma vidare.

 

Efter ca 1 timmas vandring kom jag till en väldigt kritisk passage. Det såg ut att vara alldeles för högt för att klättre upp, men det fanns ett rep till hjälp, vilket var enda tecknet på att det faktiskt var meningen att man skulle kunna ta sig fram. Men jag tog mig till slut mod att klättra upp och jag tror det läskiga med hela situationen var att jag var så ensam, ingen hade ju märkt om jag hade ramlat baklänges ner i vågorna och slagit huvudet i en sten. Krävs kanske inte mycket, men det gav mig en rejäl adrenalinkick! Gick nog ytterligare 2 timmar utan att se en människa och det kändes mer som om jag var på en öde ö än 30 minuter från city. Till slut kom jag till en strand där det fanns en väg upp till civilisationen, sån tur var, för där kom nästa dödsfälla. Där var jag uppe och klättrade i ett berg och insåg att jag var tvungen att klättra ner för jag inte skulle klara de. Jag fick sån dödsångest att jag nästan hoppade i vattnet. Jag hatar att klättra! Och det är okej att klättra upp för något, men sen blir jag liksom som förstenad när jag ska ner igen. Väl nere slog en våg upp över hela mig så jag blev dyblöt.. Men jag överlevde och gick upp till bilvägen som sån tur då fanns där. Efter det kom jag tillbaks till mänskilgheten och det var inte lika roligt att gå längre. Men ack vilken fin tur det var!

 

 

Hej då resepengar! Idag köpte jag en ny kamera då det var dags att acceptera att min andra gått sönder. Ynka 5 månader gammal... Köpte en likadan typ, fast denna verkar snäppet sämre. Men den va billigare också, så den får duga!

 

Provade den på väg hem från jobbet. Så detta är vad jag ser när jag trampar hem på kvällarna.

Idag är det 4 månader sedan jag landade i Auckland. Och en vecka tills jag ska ge mig ut på resande fot. Jag kommer aldrig glömma känslan jag kände när jag, efter den nästan 32 timmars långa flygresan, anlände till stan.

 

Alla höga byggnader, övergångsstället i korsningen mellan Queen street och Victoria street där man kan korsa rakt över när starwars ljudet från trafikljuset blev grönt. Jag greps av panik och kunde inte förstå vad jag gett mig in på. Sov i 12 timmar, fick jobb och allt kändes mitt i prick igen. Det var mycket som hände i början, allt var nytt. Jag är otroligt tacksam för att jag träffade Niklas och Linnéa som verkligen har varit min säkra punkt under hela min vistelse. 

 

Nu när jag tänker tillbaks på tiden som gått, kan jag inte förstå att det gått så lång tid, det känns som igår jag flyttade från Oslo. Men å andra sidan känns det verkligen som mitt liv är här, och alltid varit det. En svår känsla att förklara de där. Hur som helst känns det otroligt konstigt att det är dags att lämna min fasta punkt. Inget mer strandhäng på Takapuna, inga mer sena nätter på Casette nine, Longroom eller Danny doolans, inga fler filmkvällar i huset eller grillkvällar på balkongen.. Men när man är som jag, som har så väldigt svårt att vara på en och samma plats under en längre tid så är det väl bra och lämna när allt är på topp antar jag. Och hösten är faktiskt på väg och den slipper jag gärna. 

 

Som jag nämnt tidigare hade jag innan jag kom hit väldigt dålig koll på Asien och vad dess invånare representerade. Idag tänkte jag knåpa ihop ett inlägg om Indiska gäster på Auckland City Hotel. Detta byggt på helt egna erfarenheter utan fördommar eller vinklar. 

 

Dom klassiska resenärerna är par i 30 års åldern, väldigt många reser tydligen till Nya Zeeland på bröllopsresa. Att det varit bröllop kan man se på deras hennatatuerade armar vilket jag själv tycker ser jätteäckligt ut..

 

 

De kännetecknas väldigt väl på utseende, men även på den engelska dialekten som direkt avslöjar deras ursprung. 

 

De kommer tomhänta till receptionen, tittar på oss som om vi är totalt hjärndöda för att vi inte redan har sprungit ut och hämtar deras bagage utanför taxin.

 

Säger sitt efternamn som ofta är Patel, Gupta eller Sharma. De är såklart några av de gäster som nästan alltid ska ifrågasätta eller ihärdigt diskutera våran $1 bond som vi blockerar från deras kreditkort. 

 

Av någon anledning så ska de alltid upp tidigt nästa morgon och vi måste som mer regel än undantag arrangera boxed breakfast. Det viktigaste vid detta stadie är att inte glömma fråga om de ska ha vegetariskt, för de ska de i 9 fall av 10. Följdfrågan från gästen blir även om det är ägg på? För de ska de inte heller ha. 

 

När vi har kommit så långt är det dags att lämna disken och jag har nog inte varit med om ett enda indiskt par som rullat sina egna väskor i hissen upp till sitt rum. HUR SVÅRT KAN DET VARA?! 

 

Sedan kan man räkna med att man kommer mottaga minst ett telefon samtal från rummet under de kommande 30 minutrarna. De börjar då ALLTID samtalet med "hello this is mister Patel from room 402" eller vad de nu heter och bor.. De frågar massor och begär som regel att få något levererat till rummet under deras vistelse. 

 

Men de som är så spännande är hur otroligt lika alla de indiska gästerna beter sig, detta gäller på säkert 90% av alla de jag checkat in på dessa 4 månader! Då är det svårt att inte dra alla under en kamm eller vad de nu är man säger. Detta har då även observerats från mina kollegor och vår porter suckar alltid djupt när vi ser de indiska namnen på ankomstlistan. Hur som haver, det är nyttigt att lära sig andra kulturer och jag är helt säker på att inte alla indier är som jag beskriver, utan just bara den målgrupp som kommer till oss. Kanske. 

 

Ja jag har visst startat någon slags hotellverksamhet här hemma jag! I måndags flyttade Niklas in för två nätter och imorn kommer Tilda tillbaks. Men det är mysigt med sällskap så jag klagar inte. 

 

Har massa bilder från mina helt fantastiska lediga dagar, men har fortfarande inte löst problemet med att få in bilder på datorn så jag ska skriva mer när jag har bilder också. Nångång. 

Full rulle i Auckland idag! Varenda hotell och hostel är fullbokat  på grund av Eminem konsert, sportmatcher, Chinees New year och så vidare. Vi sålde standardrum för $700 och vanligtvis ligger vi runt $130. Såg att de enda hotellet som hade rum kvar att sälja innan jag åkte hade sålde standard för $1400 (ca 7000kr) och ligger vanligtvis runt $200. Ganska sjukt. Var nära på att erbjuda mitt rum för $100..

 

Hur som helst känndes det otroligt trist att jobba, alla var glada och i farten med sina ölflaskor i handen. Gatorna var fulla med folk och taxivbilar i skyttetrafik. Jag blir alltid så avis när jag ser andra ha kul oså känns de alltid som jag är den eeenda i hela vida världen som jobbar. Men de är ju faktiskt inte de, och om jag hade surrat runt där bland alla andra hade jag ändå inte gått o tänkt på hur himla kul jag hade. SÅ imorn blir det upp med tuppen och ut och träna innan sista dagen i min 6-dagars jobbperiod. Imorn kommer även Niklas tillbaks till stan och på tisdag kommer Tilda igen. Tiden flyger iväg!

Inatt fick jag inte mycket sömn. Detta på grund av våra tunna som papper väggar.. Jag och min kära sambo på nedervåningen är inte helt bästa kompisar, vilket tydlligen lett till att vi spelar med noll respekt nu mera, vilket jag ska komma ihåg. De ska han veta. 

 

Man kan verkligen sakna att ha ett privatliv och slippa smyga runt efter klockan 23 och även slippa höra vad andra pysslar med hela tiden.. Men de kommer ju inte bli bättre den kommande månaden när jag återgår till hostellivet, så de är väl bara o passa på att njuta av att faktiskt ha eget rum. Undrar när man kommer ha en egen lägenhet igen.. Längtar lite. Men när man väl har de så kommer man såklart längta tillbaks till att bo med 4 andra knasbollar. Så jag måste sluta sakna och leva i nuet. 

 

Jag kan hålla med om att de är en ganska töntig och påhittad högtid som är till för att folk ska spendera pengar.. Men jag avskyr när folk ska hålla på o va bittra om de. Är det inte bara hur mysigt som helst att vara lite sjyst mot sina medmänniskor en dag på året, hojta "Happy valentine's day" till alla man ser och till och med baka något gott som alla blir glada av.

 

Jag gillar iallafall sånt. Så jag bakade cupcakes idag! De blev inte som jag tänkt mig direkt, men de ser söta ut, de va väldigt goa och uppskattades varmt av kollegorna och mina sambos. 

 

Igår träffade jag Linnéa på stan innan jobbet. Insåg att de va första gången jag haft något som helst socialt umgänge innan jobbet. Men det går ju faktiskt. Idag tvingade jag mig själv att kliva upp vid 9 för jag måste sluta sova bort förmiddagarna, vilket är lätt gjort när man inte har några fönster i sitt rum... Insåg precis att det är väldigt skönt att känna att man har all tid i världen innan jobbet. Har ätit en stillsam frukost, varit ute och sprungit, kollat Tv-serie och snart ska jag koka lite gröt. 

 

Försöker så gott de går att styra upp vardagen. Är så svårt att skaffa rutiner när man jobbar konstiga tider, när man kan festa vilken dag i veckan som helst och oftast jobbar dagen efter och när det trots allt är semester.. Men man får väl passa på att bara leva i nuet antar jag!